Åren i Seattle
Åren i Seattle
av Taky Kimura
Jag mötte Bruce Lee i 1959, när jag först kom till Seattle.
Jag hade alltid varit intresserad av kampkonst, och jag hade lite erfarenhet av judo.
En dag kom en vän förbi och berättade om en man i Chinatown som höll en uppvisning i kampkonst. "Du måste se honom. Han är fenomenal."
Så jag såg till att arrangera ett möte.
Vid den tiden tränade han och hans elever på bakgårdar, i parker eller var helst de kunde finna plats. De bjöd in mig att titta på träningen.
När jag kom dit, bad de mig att slå mot Bruce.
Jag kände vinddraget mot min kind när jag hade missat och han hade kontrat, även om han inte kom tillräckligt nära.
Det var ett fruktansvärt ögonblick.
Jag visste med en gång att jag var tvungen att träna med honom, eftersom han hade en sådan oerhörd kraft. Bruce hade en bakgrund i många olika kampsystem, men han kände sig mest hemma i Wing Chun.
Bruce ansåg det vara praktiskt i kamp. Dessutom saknades överflödiga rörelser-. Det var helt enkelt mer realistiskt.
Jag tror att baserade sitt eget system mer på Wing Chun än på andra kampkonster.
När han började undervisa Wing Chun moderniserade han det på sitt eget sätt.
Allt som inte var realistiskt, förkastades.
Han lärde oss saker som han ansåg vara mest praktiska.
Han lät oss genomföra drillar tills vi nästan stupade, men han fick oss också att inse att vi var tvungna att träna med fast beslutsamhet.
Jag var 20 år äldre än Bruce, och i början hade han många av de attribut som utmärker tonåringar.
Han var mycket energisk, och föreföll vara i ständig rörelse.
Jag hade spenderat fem år i Kalifornien och i Idaho under andra världskriget, så min mentala attityd var helt annorlunda.
Jag kunde vara in närheten av honom för ofta, eftersom hans idéer inte passade mitt sinne.
Men allt efterson tiden gick insåg jag att denne unge man hade stor förståelse för taoism och zen.
Ena minuten kunde han berätta en rolig historia och nästa minut kunde han filosofera om zen och taoism.
Även om han var mycket yngre än jag, kände jag att han hade något att erbjuda mig.
Så vi blev goda vänner. Kanske delvis för att vi båda var asiater och kände ett kulturellt band mellan oss.
Jag vet att min kampkonstförmåga var långt ifrån orsaken att vi blev vänner.
Jag minns ett tillfälle då jag tränade med dessa grabbar som var minst tio år yngre.
Jag kämpade för att hålla jämna steg med dem, och det kändes som om jag blev säkrare.
I ögonvrån såg jag hur Bruce sade till en av dem: "Han kommer adrig att klara det."
Jag har den asiatiska bakgrunden - ett slags stolthet - den tog nog över och fick mig att arbeta hårt för komma ikapp de andra, jag ville bevisa att jag kunde klara det.
Bruce var hjälpsam på många sätt.
Han drog upp min låga självkänsla och fick mig att inse att jag var en människa så god som någon annan, men inte bättre.
Bruce lämnade oss med ett budskap: att det viktigaste var att leva med den filosofin vi bekänner oss till.
Det mest meningsfulla är den spirituella essensen.
Innan du analyserar dig själv och inser vad det betyder för dig, kan du inte riktigt förhålla dig till andra människor.
Eftersom Bruce har gjort så mycket för att revolutionera kampkonsterna och gjort så mycket för världen på det planet, skall inte hans namn dras i smutsen.
Jag tror att Bruce, om han hade levt idag, skulle ha fortsatt med sina förändringar.
En massa har frågat mig: "Om Bruce hade levt idag, hur skulle han kunna hålla jämna steg med alla förändringar inom kampkonsterna?".
Han hade ett öppet sinne, jag vet att han fortfarande skulle förvåna oss med geniala saker.
Previous page: Mystiken kring Bruce Lees Död
Next page: Terminstart